World Mental Health Day


2016-10-11 | 01:27:50


Läs, begrunda och dela gärna.


"Du är bipolär."

Jag smakade lite på orden. Jag visste vad de betydde, och vad de innebar. Min oro blev som bortblåst och lättnaden föll över mig. Jag vill mig till och med minnas att jag grät lite av lättnad.

Jag vet faktiskt inte när mina tidigaste symptom uppstod, har inte riktigt frågat mina föräldrar om det. Men utifrån det jag själv minns så uppvisade jag mina första depressiva symptom vid ungefär 13-14 års ålder. I början och många år framåt hade mina symptom stark koppling till säsongerna. Varje höst och vinter blev jag mer tystlåten och deppigare än vad man vanligtvis var ibland. Jag tänkte i väldigt många år att det säkert var så alla kände och det är inte förrän nu jag har insett att så inte är fallet. Våren å andra sidan hade motsatt effekt, jag blev full i skratt och fick många idéer. Skulle lära mig nya språk, starta projekt, träna varje dag, läsa 5 böcker samtidigt och så vidare. Blev vild i tankarna och gick inte att stoppa. Om någon ibland sa något eller ifrågasatte så blev jag sur, varför kunde folk inte bara vara glada för min skull?!

Det hela blandades med många perioder då jag var lättirriterad och aggressiv. Gick, som min mor skulle ha sagt, "alltid med taggarna utåt". Jag bråkade med syskon, pojkvänner, föräldrar och ibland till och med mig själv. Var så fruktansvärt irriterad av allt. Folk förstod mig inte, folk brydde sig inte, folk var för långsamma, folk gjorde fel och så vidare. Såna stunder var inte sällan följda av en stor mängd ångest, skam och ånger.

Det hela var aldrig "problematiskt nog" för att söka hjälp och de få gånger jag var i kontakt med barn- & ungdomspsykiatrin i Örebro så blev jag inte speciellt bra behandlad. Så jag gick där helt enkelt och hade det som jag hade det.

Våren 2015 slog något till. Det började med något så litet som skakningar i benen. Jag kunde inte sitta still. Därefter kom irritationen, den oändliga avgrund av irritation som bara en bipolär människa kan känna. Allt är fel och irriterar en. Täcket irriterar dig, flugan irriterar dig, politiken irriterar dig, ljudet av sopbilen irriterar dig och ljuset irriterar dig (men du kan inte gömma dig under täcket som irriterar dig) och allt detta på samma gång. Ja, en människa kan faktiskt känna en miljard saker på samma gång, men det är nog en av de värsta saker jag varit med om.

All denna irritation gick ut över min omgivning och jag hade stora problem i relationen till min sambo. Jag kände mig rättfärdigad i allt jag sa och gjorde och påpekade konstant hans fel och brister. Ingenting var fel med mig, men allt var fel med honom. Efter varje bråk hade jag så mycket ångest att jag inte längre ville leva med mig själv. Jag hatade mig själv för att jag betedde mig som jag gjorde. På något plan visste jag att det var något som var fel. Men eftersom jag var bäst, störst och vackrast så var det hans fel... och så var vi tillbaka igen.

Det är väldigt svårt att beskriva hur saker jag varit med om har upplevts, inte för att det är jobbigt, utan för att jag inte riktigt minns. Tiden mellan våren 2015 till det att jag fick min diagnos i oktober 2015 är en enda stor röra i min hjärna. Jag kommer aldrig riktigt kunna vara säker på vad som egentligen hände och pågick.

Jag minns väldigt väl när jag bestämde mig för att söka hjälp. Det var efter en ytterligare kaotisk period med min sambo och vi hade för hundraelftionde gången gjort slut. Jag stod i lägenheten och kände att jag inte ville leva längre. Jag orkade inte med det kaos som var inne i mig och jag orkade inte med tanken på att göra slut med min sambo och vara ensam. Jag visste att om ingenting förändrades så skulle min relation och mitt liv ta slut.

Jag sökte hjälp via min närmsta vårdcentral som gav mig en remiss till psykiatrin för unga vuxna här i Uppsala. I oktober 2015 kom resultatet, jag är bipolär. Mediciner sattes in omedelbart och efter bara några dagar på antipsykotisk medicin så kom jag ner från den nästan 7 månader långa dysforiska mani som jag befunnit mig i. Det var en lättnad, men också följt av väldigt mycket ångest, skam och skuld. Efter ytterligare justeringar och några fler mediciner blev jag någorlunda stabil och började bygga upp både mig själv och mina relationer igen.

Upp- & nedgång är, och kommer alltid att vara, en del av livet för alla, även för mig. Men för mig kommer även djupa depressioner och höga manier vara en del av livet. Målet med medicineringen är så klart att jag ska leva utan skov så länge som möjligt, men garantier finns inte. I februari 2016 ramlade jag ner i en djup depression och fick vara sjukskriven i 4 månader. Med all sannolikhet kommer det att hända igen i framtiden.

Men nu, just idag, mår jag ganska bra. Jag lever lyckligt med min sambo och vår katt. Jag sjunger i kör, studerar bioinformatik och träffar vänner. Jag tycker om att läsa och att skriva, men försöker hålla mig till en bok i taget nu för tiden.

Jag är med andra ord, nästan precis som du.
















» Namn: Jackie Bruhn
» Född: 10 Maj 1991
» Bor: Uppsala
» Status: Sambo med Joel
» Intressen: Musik, träning, hälsa,
mina studier samt vår katt Unix!